Bland tankar och känslor

Söndagsångest. Idag lite mer än vanligt. Jag blundade förra veckan. Gömde mig. Nu måste jag på något sätt tillbaka. Jag kan i och för sig fortsätta blunda och gömma mig, men jag tror knappast att det leder dit jag vill.

Dit jag vill. Vart vill jag? Jag hittar inget jag vill till. Jag vill bort från den här ångesttillvaron. Men utan speifikt mål känns det som om jag mest planlöst irrar omkring. Plötsligt lockar inte ens dansen längre, eller studier, eller någon som helst framtid.

Jag måste tillbaka nu. Hur vidrigt det än är på vägen. Det blir bättre när jag kommit upp en bit. Här nere är allt så mörkt att det är svårt att se något alls.

Jag och Frida nostalgitrippade på youtube igår kväll och jag ramlade över den här. Den är så fin och också så passande just nu.

När solen sakta går ner
och vi börjar på vår långa färd,
vi söker ett ljus,
som vi ännu inte ser,
oss en ny och bättre värld.

Vi är på väg,
vi ska gå tillsammans du och jag.
Vi har en dröm,
om en bättre morgondag.
Liv för liv,
och varje dröm ett lika värde får.
Vi är på väg,
tillsammans du och jag.

Det är vackert ute, så vacker att det nästan gör ont. Jag vill ta in all vackerhet, känna på den, lägga den i en burk och tala om för den att aldrig försvinna. Det går ju förstås inte. Men jag satte mig ner på huk en stund, tittade på snön som glittrade, lyssnade på fågelkvitter och hackspettens hackande, kände på snön och lät den kyla ner min hand och just där och då var jag helt lugn. Det kändes som att landa i mig själv och allt det som snurrat så otroligt fort senaste tiden stannade av och jag fick en paus. En stunds lugn och ro. Så enkelt men ändå en så mäktig känsla.

God, grant me the serenity
To accept the things I cannot change;
The courage to change the things that I can;
And the wisdom to know the difference.

Att börja värma mjölk på spisen och sen sätta sig och läsa bloggar leder lätt till svårdiskade kastruller.

Att gå lång och snabbt i snömodd leder till knäont.

Att äta fel leder till magtrassel och illamående.

Illamående är inte farligt och det går över.

Fast man darrar som ett litet asplöv så kan man ändå ta sig fram och genomföra saker.

Lyckas man sätta ord på saker kan man lösa en del knutar och få lite förståelse.

Om man inte är så förbannat envis i sin självständighet kan man få hjälp, även om hjälpen inte riktigt är optimal så räcker den gott och väl en bra bit.

Det är inte skadligt att behöva någon annan.

Även om tunnelbanan står still en stund inne på en station betyder inte att man blir fast i evigheter. Man kan åka vidare med samma tunnelbana och komma fram som man ska.

Omeprazol är bra.

Saknad gör ont.

Att en människa är otrevlig behöver inte betyda att det är mig det är fel på. Det behöver inte ens betyda att det är fel på någon.

—

jag är på väg tillbaka uppåt lite igen. sakta men säkert.

Jag lyckas inte skriva. Orden får vila ett tag.

Och jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Jag hatar dom här långa tomma dagarna. Samtidigt ser jag inte alls fram emot imorgon. Eller resten av terminen heller. Jag är bara missnöjd och livrädd. Missnöjd för jag vill inte alls spendera merparten av min tid på behandling och livrädd för jag har ingen aning om hur jag ska klara av varken det eller något annat (allt det där som jag nu vill göra istället för behandling). Men det brukar alltid vara såhär precis dagarna innan jag ska göra något. Så det kanske lägger sig när jag väl kommit dit, kommit in i rutinerna igen. Om jag kommer dit. Jag har åkt tunnelbanan två gånger på tre veckor och det har inte varit särskilt lyckat. Men eftersom jag inte lyckas tänka annat än katastroftankar så försöker jag att inte tänka på det. Jag vet hur man gör och jag vet när jag ska åka så det är väl bara att gå dit och testa och se vad som händer. Egentligen.

Imorgon fyller jag också år. 27. Och inser att jag börjar närma mig 30 och har en liten pre-30-års kris. Jag har ju  inte gjort något med mitt liv! Det har jag ju. Såklart. Bara inte det jag har velat alltid. Och jag lever inte alls på det sättet jag vill just nu. Det är nog det som stör mig mest. Mest av allt att jag är så passiv. Jag hatar det hos mig själv. Jag har haft ledigt nu i tre veckor och det har varit underbart fint väder (ja, jag gillar snö!) och vad har jag gjort? Jag har nästan hela tiden suttit hemma. Inlåst i ett ångestfängelse vars murar bara blir tjockare och tjockare för varje dag som går. Jag vill förändra. Jag lyckas bara inte hitta vart jag ska börja.

Idag har varit en sån där dag då allt bara är för mycket. Då det känns som om man är hudlös och allt bara går rakt in, utan att där finns något skydd. Tillslut stod jag inte ut längre och gick ut. Gå fort fort fort i något försök att besegra ångesthelvetet och den där envist rastlösa obehaget. Springa ifrån det om inte annat. Det tog inte så länge innan tårarna började rinna, andningen bestämde takt helt av sig själv och jag insåg vad allt handlade om. Som alltid samma sak (att jag aldrig lär mig?).

Längtan efter en trygghet som inte finns, som aldrig fanns. Längtan efter det där man alltid kan återvända till om allt skulle gå i kras.

Imorgon är det ett år sedan mamma dog. Och det gör fortfarande ont. Fast egentligen lämnade vi varandra långt tidigare. Det gör ännu ondare.

Mamma minns du hur du brukade skämta om att det var så bra att vi hade hund när jag var liten? Hon var så duktig och höll koll på mig och tröstade om jag var ledsen. (Förstod du inte att det är ingen uppgift för en hund?)

Minns du hur jag när jag var elva frågade om jag fick flytta hemifrån och du svarade att det inte skulle göra någoting bättre? (Vad då bättre?? Såg du att det var något som inte var bra? Varför gjorde du då ingenting?)

Minns du när jag gjorde illa benet och satt på akuten alla dom där timmarna? När du gnällde över att det tog sådan tid och jag sa att du kunde gå hem och du gick? (Förstod du inte att man inte lämnar ett barn på akuten? även om pappar hämtar sen.)

Minns du när jag kraschade och låg i sängen i flera dagar utan att äta och dricka? (Varför gjorde du inget? Varför lät du mig bara ligga kvar? Förstod du inte att man inte kan lämna ett barn som varken äter eller dricker liggandes i sängen i flera dygn?)

Minns du när jag bad dig söka hjälp åt mig för att jag var minderårig och inte fick söka den själv? Hur du tog emot lappen med telefonnummrerna men sen aldrig ringde? (Varför? Det var den enda gången jag bad dig göra något för mig under tiden jag var sjuk. Varför lyssnade du inte?)

Minns du hur du brukade säga att jag var ett misstag? Hur du refererade till mig som den där jävla ungen i dina historier? (Förstår du inte hur ont det gjorde?)

Du skulle funnits där. Du skulle hjälpt mig. Jag hatar dig och jag saknar dig.  Varför finns du inte här? Förstår du inte hur läskigt det är att möta världen ensam? Mamma jag orkar inte vara stark längre. Jag orkar inte klara mig själv. Men jag kan inget annat. Jag vet inte hur man gör. Varför fanns du aldrig där?

Jag är en utemänniska. Idag har jag varit ute, 2 timmar lång promenad i -18 grader, skinande sol, gnistrande snö och trevligt sällskap. Underbart!